Hösten 2024 skapade Skånes Dansteater och Moomsteatern en gemensam uppsättning baserad på Harry Martinsons versepos Aniara. Detta blev en storslagen föreställning ackompanjerad av symfoniska ljudlandskap i koreografi och regi av finländske Carl Knif. Den spelades 18 oktober – 24 november 2024 på Skånes Dansteater i Malmö.

I föreställningen Aniara möttes Moomsteaterns skådespelare och Skånes Dansteaters dansare för första gången. Genom att blanda dans, musik och teater ville vi berätta denna viktiga berättelse. Tillsammans ville vi skapa en föreställning som är som en dikt som du kan se.

”För mig är Aniara en berättelse om hur vi människor är dåliga på att förstå vår egen situation. Hur vi har svårt att se kritiskt på det vi gör.”

—  Carl Knif, koreograf

Om Aniara

I Aniara kallas jorden för Doris och den håller på att förstöras av hur människorna lever sina liv. Dom som kan flyr nu från planeten Doris. Aniara är namnet på ett av dom rymdskepp som åker fram och tillbaka från Doris till flyktingarnas nya hemplanet Tundrakloten.

Under en av dessa resor händer något oväntat. Aniara krockar med en mindre planet och börjar köra vilse. Vad händer med passagerarna och personalen på Aniara? Vad känner dom? Hur försöker dom rädda sig själva? Vad önskar dom sig mest av allt?

Teckenspråksgestaltning, Relaxed Performance och Syntolkning

Aniara kunde upplevas med teckenspråksgestaltning vid en ordinarie föreställning och också under Relaxed Performance. För dig med synnedsättning erbjöds en förinspelad syntolkning av alla föreställningar av Aniara från och med 1 november.

Relaxed Performance gjordes vid ett tillfälle under spelperioden och riktar sig till dig som önskar eller behöver en friare och mer avslappnad föreställningsupplevelse. Föreställningsformen vänder sig särskilt till dig som kanske känner dig instängd på en ”vanlig” föreställning. Här behöver du varken vara tyst eller sitta still och det finns inget rätt eller fel sätt att vara publik på.

Recensioner om Aniara

”När Miman (Johanna Friberg) låter sitt besjälade väsen säcka ihop under sorgens tyngd, ställs frågan på sin spets: Är hoppet en förbannad provokation – eller en mänsklig skyldighet?”  – Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

”Och bitvis, som i den drogpåverkade dansscenen eller i de förinspelade högtalarutropen från Chefone, Aniaras befälhavare, framförda med en hel del humor som lättar upp stämningen och blir en tydlig kontrast till de mer ångestdrivna inslagen.” – Thomas Olsson, Svenska Dagbladet

”Alla får sin plats utan att det blir skrivet på näsan. Kroppen används både poetiskt och berättartekniskt och kan gestalta såväl styranordningar som viktlöshet.” – Sophie Lossing, Skånska Dagbladet

”Några medverkandes ansiktsuttryck och närvaro dröjer sig kvar: jag tänker på Tryggve Algeus sammanbitna kapten, på Emma Välimäkis Isagel som vill styra rakt in i solen.” – Malena Forsare, Sydsvenskan